1. Anden kommer inte omedelbart och rör vid våra själar — utan för det krävs alldeles säkert att nådens medel används – ordet – ordet och sakramenten! Vill du ha Anden, hans verk och gåvor i ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord, läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och se, då ska han inte utebli.

Det finns själar här och där, som går och tänker och tänker, ja, suckar och ber om Anden och Andens verk, men aldrig får det i sanning och kraft, så att de får tro, frid, kärlek, visshet och fasthet, utan de förblir i samma sjukliga arbete, suckan och strävan hela tiden; och se, till slut upptäcker man, att de inte använder sig av ordet, utan att de bara arbetar i egen kraft, bara tänker och suckar, men inte använder ordet – och hur var det då möjligt, att det skulle komma något gudomligt och andligt hos dem?

Aposteln säger uttryckligen i Gal 3:2, att Anden fås endast genom trons  predikan, eller, såsom det egentligen står, ”trons hörande”. Och i Apostlagärningarna läser vi, att det var när Petrus talade, som den helige  Ande kom över dem, som lyssnade till talet. Vad hade de då gjort mer än det? 

Absolut inte något annat, än att lyssna; de satt helt stilla och hörde bara ordet, och så kom Anden in i deras hjärta, och ånger, tro, kärlek, liv och kraft kom, som gjorde dem till helt nya människor (Apg 2 och 10).

2. Därför: ordet, ordet, använd ordet! Det är hela konsten och hemligheten i såväl det andliga livets uppkomst som dess näring, tillväxt och bevarande. Det är inte sant, som några enfaldigt påstår, att den och den kristne nu har blivit så fast och stadgad i nåden, att det är därför han kan tro och leva som han gör. Nej, om han har en tro och en livsstil som är Andens verk och inte något som kommer av sig själv, så kommer det inte av hans stabilitet och styrka, att han kan tro och leva så, utan bara på grund av att han något flitigare mättar sin själ med det gudomliga ordet.

Källa: Pietisten Sjätte årgången sid 1f (Texten något moderniserad av mig)

Pietisten var tidskriften som hade fler läsare än Aftonbladet under 1800-talets stora svenska folkväckelse.

Så arbetar djävulen. Han börjar med att rubba tron, förvirra förståndet gällande Guds ord och gör människan oviss i fråga om Guds mening. Vinner han i detta, då vinner han allt. Förblir människan däremot fast i en levande tro på ordet, då är ingen begärelse så mäktig, inget fall så djupt, att inte allt ännu kan räddas. Detta vet djävulen.

”Därför”, såsom Luther säger, ”tänkte han därmed, att han genom sitt tal skulle föra Eva ifrån det som Gud hade sagt. Och på så sätt har han, sedan han röjt ordet ur vägen, fördärvat den goda vilja som människan förut hade, så att hon reste sig i uppror mot Gud. Han förvred och fördärvade också förståndet, så att det tvivlade på Guds vilja. Av det följer sedan en hand som är olydig och kämpar mot Gud, som sträcks ut – mot Guds bud – för att plocka äpplet. Därefter en mun och tänder som även de är olydiga och motsträviga. Kort sagt; efter otro och tvivel på Gud och hans ord följer allt ont. Ty vad kan vara mer ont än att bli ohörsam mot Gud och lyda djävulen.”

Det var detta han åsyftade med sin första framfusiga och förrädiska fråga: Ja, skulle Gud ha sagt? liksom när han sa: Ingalunda ska ni dö. Det var som om han ville säga: Ni är verkligen riktiga gycklare, om ni tror att det är Gud som har sagt så; för Gud är verkligen inte en sådan som bryr sig om ifall ni äter eller inte. Och dessutom, skulle ni som är insatta till härskare över hela jorden vara bundna på ett sådant sätt att ni inte skulle ha frihet att äta av alla träd i lustgården? Vore inte det en motsägelse, mot vad Gud har sagt till er: Se, jag har givit er alla fruktbärande träd för att ni ska äta därav. På detta sätt arbetar den gamle ormen på att förbrylla kvinnan och föra henne till ovisshet och otro på Guds ord.

På samma sätt gör han än i dag.

Källa: Betraktelser för hwar dag i året 8 sept (Texten något moderniserad av mig)

William Cowper kämpade precis som min mamma med psykisk sjukdom, men var också en konstnär som skrivit några av historiens allra bästa poem. God moves in a mysterious way är, som jag skrivit tidigare, så fullkomlig en text kan bli här på jorden. Inte konstigt att begreppet ”God moves…” levt vidare ända in i våra dagar och t.ex. kan höras i diverse Hollywood-produktioner ibland. Många tror säkert det är från Bibeln, men det är alltså Cowper…

Här med en annan melodi än den traditionella – och texten lite olyckligt justerad också. Cowpers orginial här.

Det har också gjorts ett par översättningar till svenskan. Psalmbokens nr 340 är gjord av J A Eklund 1934. Den här nedanför återfinns i Segertoner, och är äldre än Eklunds. Hittade den också på Runeberg.org i en gammal sångbok – dock har de nog fått namnet fel… ska kolla i Segertoner nästa gång jag är i Filadelfia här i Bankeryd vad det står där.

Svensk översättning: [FORTS. = RÖD KNAPP]

På underbara vägar går vår Herre och vår Gud
1.   D         A   Hm
På underbara vägar går
     G             Dsus    D
Vår Herre och vår Gud, 
                   A        Hm
I havets djup, där är hans spår,
      G      A        D   Dsus   D
Och stormen bär hans bud,

2.
Med outtömlig starkhets makt
Och vishets djup därtill
Han bringar fram ur dolda schakt,
Allsmäktig, vad han vill.

Refräng:
        G                        D
Sätt tro till Gud med allt du är
  Em7                             Asus   A
Stäm upp ditt lov och sjung
         G                   D
Och lita på Guds syften här
        G                       A7      D
Han är vår Far och Kung

3. Ej frukten, helgon, fatta mod!
Det moln er fruktan ger
År fyllt med nåd, och snart dess flod
Nedströmmar över er.

 4. Döm Gud ej efter mänsklig syn,
Se på den nåd du fått,
Bakom en vredgad, sträng försyn
Sig gömmer kärlek blott.

5. Hans avsikt snart blir uppenbar,
Och nåd blott finns däri.
Om knoppens smak än bitter var,
Skall fruktens ljuv dock bli.

6. Det irrar sig, det blinda folk,
Som vill Guds verk förstå.
Gud ensam är sin egen tolk,
Hans ljus ska klart oss nå.

Text: William Cowper
Refräng, melodi: Gary Brumley
Översättning: T Hastings (?), Ola Nilsson
(Segertoner 346)

Natalie Grant har jag nog aldrig lyssnat på tidigare. Men upptäckte att hennes musik är en sån där lågmält avslappnande söndagsmusik…

Uppenbarelseboken 20

1 Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall. Den går ut från Guds och Lammets tron.
2 Mitt på stadens gata, på båda sidor om floden, står livets träd som bär frukt tolv gånger, varje månad bär det frukt, och trädets blad ger läkedom åt folken.
3 Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom.
4 De skall se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på deras pannor.
5 Någon natt skall inte finnas mer, och de behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skall regera som kungar i evigheternas evigheter.

MercyMe har jag lyssnat på i flera år, och har en drös av deras CD:s. I can only imagine (deras genombrott/största hit) har jag redan postat här tidigare - här är nästa sång på samma tema. Kanske ännu mer berörande… och så märks det att sångaren Bart Millard fortsätter att brottas med sin pappas bortgång. Och så ännu en om att komma hem, och sluta sina strider och sin kamp:

Ett möjligt svar skulle kunna vara: Att bli en god människa.

Man skulle också kunna tänka sig att det handlar om att bli lycklig.

Det skulle även kunna vara något mer konkret personligt, som att var och en av oss är ämnade att in i denna världen föra något som inte funnits här tidigare – och på så vis lämna något unikt efter oss.

( Det skulle också kunna vara som min syster svarat en av sina grabbar när han undrat: ”Det är att du går ner och diskar och plockar i ordning efter dig.” Men jag undrar…)

För att besvara frågan skulle man också kunna börja i ändan av vad meningen med livet inte är.

Att meningen med livet inte är att bara leva här på jorden är i mina ögon klart eftersom vi människor dör. Om själva syftet med oss är att finnas till borde vi inte sluta finnas till. Av detta (eller andra, liknande resonemang) har människor dragit två vitt skilda slutsatser:  [FORTS. = RÖD KNAPP]

Alt. 1. Att livet inte är slut i och med döden.

Alt. 2. Att livet inte har någon mening alls. Döden är verkligen slutet.

Att det finns en mening med livet går dock att dra som slutsats utifrån samma resonemang C S Lewis för fram i sin Mere Christianity (på svenska Kan man vara kristen) kring moral, rätt och fel osv. Existentialismens beskrivning av människan är ohållbar och människan är inte en tabula rasa, på vilken vi själva kan skriva vad som helst, och på så sätt själva forma vår existens. Nej. Människan har en given natur, i vilken det ingår att det finns en känsla för rätt och fel. (Liksom en känsla kring meningen med livet). Varför? För att det är så vår Skapare format oss. Människans universellt givna känsla för rätt och fel är ytterst sett ett gudsbevis. (Människans universellt givna känsla för att det finns en mening med livet är ytterst sett ett gudsbevis.)

Om vi nu tar detta som utgångspunkt – att det finns en mening – är frågan hur vi får reda på vad den är.

För att återknyta till ett nyligen framlagt förslag kan det finnas anledning att förtydliga vilken fråga vi söker svar på: Varför finns vi till? Svaret på den frågan kan inte vara ”att leva i nuet”, eftersom det besvarar en annan fråga: Hur ska vi då leva? Den frågan är också viktig, men kan först besvaras när vi funnit svaret på frågan Varför. Livet kan som sagt inte heller vara själva meningen, eftersom vi dör (den verklighet som jag bearbetar här, på mitt sätt: genom att skriva). Det måste vara något ”mer”… Det är dock förståeligt att denna logiska kullerbytta görs, eftersom det bara finns två svar på frågan varför:

Alt. 1. Det finns ingen mening med livet. (Vi får då själva skapa den eller acceptera att den inte finns, bli ateister, queera, postmoderna, hedonister eller något annat meningslöst/meningsskapande…)

Alt. 2. Det finns Någon som menat oss, och då finns det också en tanke – ett syfte – med oss. Denne Någon har vi gett namnet ”Skaparen” eller ”Gud”, och till skillnad från ordet ”Slump” finns det då också en verklighet bakom benämningen/namnet.

Detta kan vara svårt att ta till sig, eftersom man kanske vill ha ett tredje alternativ att välja. Men alla alternativ torde falla in under någon av dessa båda alternativ.

Så: För att finna meningen med livet, är steg nummer 1 att vi måste söka den i relation till den verklighet vi kallar Gud. Utanför den vi kallar Gud finns det ingen mening att söka. Då finns det ingen given mening med oss.

I can only imagine…

Nu får hon möta mormor och morfar, sin storasyster (”flickan Lundstedt”) som hon aldrig träffat, Mikael, pappa och alla andra som gått före.

”Men det bästa av allt är att vi får möta Jesus.” Utan Jesus – ingen himmel…

Det är så det är, när Han bär
Hur det känns när Guds gåvor rycks från ditt liv
Men Han är kvar
Det är så det är med Guds nåd
Att få se att löftet var
Att när allt rasar ner, är Han där

 Vår hand av bitterhet
Vill ha den knuten,
låta hatet möta vår smärta
Då öppnas
sakta handen
för liljan där i dalen och
en ny dag. 

Om hoppet föds ur lidande
Om detta blott är livets början
Kan vi då ej dröja här
en stund med vår Herre kär