Funderingar kring död och liv 1

I går somnade min mamma in stilla och fridfullt kl. 13.50 på Halmstad lasarett, när jag och min syster satt och höll hennes händer. En fråga som kom upp medan vi satt där var: Vad är meningen med livet?

Ett möjligt svar skulle kunna vara: Att bli en god människa.

Man skulle också kunna tänka sig att det handlar om att bli lycklig.

Det skulle även kunna vara något mer konkret personligt, som att var och en av oss är ämnade att in i denna världen föra något som inte funnits här tidigare – och på så vis lämna något unikt efter oss.

( Det skulle också kunna vara som min syster svarat en av sina grabbar när han undrat: ”Det är att du går ner och diskar och plockar i ordning efter dig.” Men jag undrar…)

För att besvara frågan skulle man också kunna börja i ändan av vad meningen med livet inte är.

Att meningen med livet inte är att bara leva här på jorden är i mina ögon klart eftersom vi människor dör. Om själva syftet med oss är att finnas till borde vi inte sluta finnas till. Av detta (eller andra, liknande resonemang) har människor dragit två vitt skilda slutsatser:  [FORTS. = RÖD KNAPP]

Att möta personen på Golgata

När vi kommer till Golgata kors är det inte till en plats vi kommer, utan till en person – den korsfäste Jesus Kristus. På sätt och vis är det naturligtvis en självklarthet, men det kan ändå bli så att vi fokuserar på utbytet (vår synd mot hans rättfärdighet), blodet som flödade (och renar oss), dramatiken.

Men inget av allt detta med soldaterna, spikarna, hammaren, trästammen, spjuten, människorna runt omkring – ingenting förutom personen som hänger på detta kors – Jesus Kristus som dör för mina synder – är den jag kan möta och få se mitt liv förvandlas av.

Ibland säger vi att om jag vore den enda människan på jorden så skulle Jesus ha dött just bara för mig. Men vi måste också våga se den andra sanningen: jag ensam hade också tvingat fram, ja, jag ensam tvingade fram Hans lidande och död. Det är inte lätt att möta personen som hänger där på korset, för det skär in i min person att se Honom lida där för mig, dö där för mig, bära synder där för mig. Jag är skyldig till Hans död…

Det gör att jag för alltid är bunden till Honom, för att Han tog den död som skulle ha blivit min. Jag står för evigt i tacksamhetsskuld till Honom, och kan inte ge tillbaka något till Honom som inte Han först gett mig. Allt jag har att ge, är sådant Han har skapat. Det enda jag kan göra är att dö tillsammans med Honom och be att Han skulle vilja ta sin boning i mig och att jag måtte leva ett liv som bringar Honom ära.

Och inte i min kraft utan i Hans. Det gör ont att möta personen på Golgata kors, men hur mycket härligare att se Honom när Han segrar över döden och uppstår i härlighet. Eller? Vilket gör mest ont… kärleken i Hans ögon betvingar mig.

Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö. Gal 2:19-21

För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. Fil 3:8-11

Jesus regerar från hav till hav

”Må han härska från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar.”

Läser två författare från 50-talet som skriver om 1000-årsriket – dels George Ladd dels William Hendriksen – som har två helt olika uppfattningar om 1000-årsriket. Än en gång ser jag hur jag får byta uppfattning från det jag hört predikas/undervisas tidigare… och komma ner på Hendriksens sida.

Läs Uppenbarelseboken, särskilt kapitlen kring det 20:e (+ att du kanske behöver en vägledare, typ Hendriksen) så kommer du också se att 1000-årsriket är i himmelen, där de som dött i Herren just nu regerar med Honom, och att här på jorden kan den missionerande kyrkan inte stoppas utan bryter fram och tvingar tillbaka förvillelsen när Guds kärlek och ljuset från evangeliet om härligheten hos Jesus bryter fram. (Om inte kyrkan själv blivit förvillad, naturligtvis.) Det är nämligen på detta sätt Satan är bunden under 1000-årsriket: att han inte längre ska kunna förvilla folken (Upb 20:3, 8). Sin seger fullbordar Kristus genom sin församling.

Detta var också den uppfattning exempelvis Augustinus hade: att 1000-årsriket inte är just så och så många år, utan att 1000-årsriket är församlingens tidsålder.

För övrigt handlar Uppenbarelseboken om just detta; hur Kristus och Hans församling – även om vi måste genomgå lidanden, ja till och med martyrskap, just nu – till slut kommer att segra. Något spektakulärt 1000-årsrike kommer det dock inte bli här på jorden, vilket kanske gör en del besvikna… [FORTS. = RÖD KNAPP]

Omöjligt att köpa evigt liv

Jag läser en hel del; just nu är det Desiring God (John Piper) för läsning i vanlig, maklig takt; City of God (Augustinus) och Institutes of the Christian religion (John Calvin) som längre – mycket längre! – projekt. Och för att uppväga tyngden: Snabba cash (Jens Lapidus). Dessutom ligger det en bok på toaletten: Liv i gemenskap (Bonhoeffer). Naturligtvis finns det även en bibel med i högen; köpte ett Nya testamente (för 10 kronor) på Nyhemskonferensen med tanken att läsa ut det under sommaren. Bara så ni vet ser sommaren ut att bli relativt lång i år. Jag kan tänka mig att den sträcker sig ändra fram i oktober, faktiskt…

Nåväl, Dietrich Bonhoeffer citerar en go” Psalm jag inte minns sedan tidigare.

Psalm 49, av Korachs ättling (i urval…)

Men ingen kan köpa sig fri
och betala lösen till Gud.
Att köpa sig fri är dyrt,
man kan aldrig betala priset
för att få leva evigt
och inte läggas i graven.

Man ser att de visa dör,
med dåren och narren går de bort
och lämnar sin egendom åt andra.
Graven blir deras hem för evigt,
deras boning för alla tider,
fast de haft jordagods i sin ägo.

Men mig skall Gud köpa fri,
han skall ta mig ur dödsrikets grepp.
Oroa dig inte när någon blir rik
och välståndet växer i hans hus,
ty ingenting får han med sig i döden,
hans rikedom följer honom inte dit ner.

Ja, det är ju det här som evangeliet om Jesus handlar – att Han betalade det pris ingen av oss kunde betala. Och vi kan ”ingenting ta med oss när vi går”. Han tog dock med sig en hel drös med själar… I am glad I am one!

De fick 5 dagar med sin baby

http://www.dallasnews.com/s/dws/photography/2009/thomas/

 Jag borde nog skynda till kyrkan, men jag klickar på den här videon – och kan inte sluta titta. Eller dela med mig av storyn.

Tårarna rinner och jag får pausa två gånger för att gå och snyta mig/torka tårarna/tvätta ansiktet…

En vacker saga från livet. Tacksam att den inte blev min. Tacksam över våra friska barn…

”Sometimes when you make the taughest desicions, you can get the greatest joy out of those.” Deidra Laux

Reflektion: Kyrkans tro

”Det är kyrkan som tror som övervinner världen i Bibeln. Det är den kyrka Gud uppväcker som har framgång.”

Vaknade med dessa tankar i dag, med en del kringtankar – som jag tänkte utveckla så fort jag hinner, här i inlägget.

Reflektion: Fri vilja

Det första vi lär oss om den fria viljan i Bibeln är att den är orsak/ett led till allt lidande, allt ont i världen. Av fri vilja släppte människan in detta i världen och det kan inte ursäktas; Adam och Eva står ansvariga inför Gud för det (vilket får en att undra över deras eviga lycka).

Varför försvarar människor då den fria viljan som det bästa som hänt mänskligheten? – För att det tillåter dem att välja orättfärdigheten?

Att älska Gud tillåter ju varje människa att göra allt det som är gott, välbehagligt, fullkomligt; ja, allt som gör oss lyckliga (vilket ju är skälet till att Gud skapat oss). Måste jag ha möjligheten att göra ont, halvtaskigt, riktigt dåligt - saker som gör mig och andra olyckliga – för att det förra ska ha något värde? Nej, men Jesus behövde dö för att jag gjort allt detta senare.

Kunskapens träd på gott och ont fanns inte i Edens lustgård för att Gud ville att människan skulle älska Honom av fri vilja, utan för att Gud ville att människan skulle älska Honom (och sin nästa) genom att Jesus dog för våra synder och uppväcktes för att Hans rättfärdiga liv skulle tillräknas oss genom det Jesus kallar pånyttfödelsen. Vi älskar inte Gud av fri vilja, vi älskar Gud av att vi är födda på nytt – dvs. vi älskar för att Gud gjort det möjligt för oss att älska.

Så älskar vi då Gudomen (och vår nästa) genom Jesus Kristus/Gud Sonen – inte genom den fria viljan.